Så har de kommit, Fridlyckans senaste små underverk
De hade bråttom till världen de små liven, hela tre dagar för tidigt valde de att titta ut söndagen den 18 september. Jag hade lite på känn på lördagkväll att Carmen hade något på gång men samtidigt så var det ju väldigt mycket för tidigt. Brukar aldrig räkna fel på mina egna tikar och de brukar valpa dag 63 som en klocka. Men m Carmis hade jag använt blodprov hos veterinär för att hitta bästa parningsdag. Och ja.. det blir väl inte samma sätt att räkna kanske.
Normalt sett så går ju tikens temp ner till under 37 i någonstans 12-24 tim innan valpning. Carmen hade 37.3 på lördag kväll. Jag lugnade matte Yvonne och Lill-matte Karin. Ingen fara – sov lugnt i natt. här blir inga valpar i natt. Och det var ju i och för sig sant.. Men på söndag visade Carmen att här ska minsann vara valpar – typ nu… Jag skulle haft avslutning på valpkurs och vardagslydnadskurs med kladdkaka och vispgrädde. Färdigbakat och klart för avslutning. Istället fick vi ställa in allting, bädda om valplådan och varsko mattarna. Karin och Yvonne fixade hundvakt med blixtens hastighet, kom hit och hann väl med en kopp kaffe innan det var dags.
Carmen var en klippa, nog den lättaste valpning jag haft på länge. De formligen flög ut med en krystvärk när väl den första var ute. Himla kul att ni hann vara med Karin och Yvonne, hoppas ni också tyckte det var en upplevelse. Och jag var himla glad, alltid skönt att få lite service med nya torra handdukar och hjälp att väga de små.
och vilken lyx det är att bara ha 6 valpar. Alla får mat, mycket mat, mycket service och pyssel från tiken. Jag är van vid sådär 8-10st och jag kan säga – det är en STOR skillnad. Redan nu 10 dagar efter valpning så har jag börjat sova ikapp, börjat fungera igen (nåja – lätt förvirrad är jag ju ofta ändå) och det är tyst och lugnt i lådan. en riktig lyxkull
Alla mina egna tjejer tar det hela med ro. Selma min klippa hon hjälpte mig att vaka första nätterna. om jag hade somnat av utmattning (2-4 tim sömn under flera dagar ger en lite annorlunda verklighetsuppfattning..) och inte hörde om någon liten valp irrat sig bort så väckte hon mig och berättade att jag nog borde gå upp och hjälpa till. Kära Selma – vad gör man utan en sådan tjej? Helt lost förmodligen.. Men helst vill ju mina tjejer vara med mig ute och jobba förstås. måste bara dela med mig av ett foto från veckans arbete. Var hos Susanne och behandlade häst och hon fotade när häst plus hela flocken var mycket upptagna av behandlingen. Visst är det ett mysigt foto? 
och jag är så stolt och glad över både Carmen och hennes fina små nallar. vilken lycka det är att få vara med och sätta små liv till världen. När man dessutom vet att de har underbara och kärleksfulla hem som väntar dem.. ja det är faktiskt ren lycka